ICIA Konsthall, Ringön, Göteborg, 2018

Producent: ICIA – Institute for Contemporary Ideas and Art

Curator och konstnärlig ledare: Anna van der Vliet

Lotta Antonsson var en av konstnärerna i den första utställningen på ICIA Konsthall, 2018. De andra medverkande var Goran Hassanpour, Gustavo Perillo Nogueira, Chris Porcarelli och Azadeh Esmaili Zaghi.

I installationen ”White Bliss” iscensätter Lotta Antonsson en poetik där fotografiets historia möter naturens geologi. Här konfronteras två olika tidsdimensioner: det fotografiska ögonblickets frysta nu och de organiska materialens långsamma tillblivelse över tusentals år. Snäckskal, koraller och halvädelstenar läggs till de svartvita arkivbilderna från 1960- och 70-talen, ett slags sedimentering av naturens materia på kulturens representationer. Gesten är enkel men radikal: bilden blir kropp, och kroppen blir bild.  

Materialen fungerar som masker, skydd och förklädnader, men också som störningar och motstånd. De döljer och förskjuter den ursprungliga fotografiska berättelsen och insisterar på en annan läsning. Det är en handling som både skyddar och censurerar, förskönar och förstör. Här aktiveras fotografiet inte som nostalgiskt dokument, utan som ett medium i transformation – ett tidsbärande material där representation, begär och upplösning korsar varandra. Antonsson undersöker vad det innebär att se på bilder idag, i en tid när fotografiet blivit övermättat, cirkulerande, nästan immateriellt. Genom att ge bilderna tyngd, kropp och mineralisk resonans återför hon en form av motstånd mot den visuella konsumtionens lätthet. 

I ”White Bliss” uppstår en dubbel rörelse: en mot historien och dess arkiv, en annan mot naturens element och dess långsamma, nästan eviga processer. I skärningspunkten däremellan bildas en poetisk spänning som är både lockande och oroande. Vad sker när en blick, präglad av en annan tid, plötsligt möter naturens materialitet? Vilka begär, vilka skuggor och vilka tystnader framträder”White Bliss” är inte bara en undersökning av fotografiets materialitet, utan också av vår egen blick – dess begär efter helhet, skönhet och igenkänning, och dess oförmåga att uthärda det fragmentariska, det störande, det som undflyr kontroll. I Antonssons händer blir fotografiet en allegori över seendet självt, alltid partiellt, alltid laddat, alltid på väg mot sin egen upplösning.   

 (Foto: Gustavo Perillo Nogueira)